Idag delar ytterligare en av våra Grymma Deltagare med sig av sin resa:
så luta er tillbaka och ta del av ett inlägg fullproppad med inspiration, motivation och pepp!
ERICAS BLOGG HITTAR NI HÄR
Min resa började, ja, egentligen började den samma dag jag föddes. Jag har nämligen alltid varit stor och överviktig. Jag var ett sådant där barn med grov benstomme. När jag var 7 år så vägde jag ca 40 kg. Jag har ingen uppfattning om det är mycket eller lite för att vara 7 år, men jag minns min pappa. ”Så länge det inte står 40 på vågen så är det bra”
Där återfinner vi säkert anledning till varför jag som barn tränade eller rättare sagt hade aktiviteter alla vardagskvällar i veckan. Mina föräldrar försökte få mig att behålla någon slags normal vikt. Eller som de sa ”se till att jag får ett bra självförtroende” Vad vet jag, jag kommer nog aldrig få svar på det.
Vid 15 års ålder tränade jag 8 -11 gånger i veckan. Jag spelade innebandy och dansade. Nu kan man ju tro att jag var sjukt fit och extremt smal. Men ack där hade ni fel.
Redan som 12 – 13 åring hade jag kläder i storlek 44. Jag hittade nämligen byxorna jag hade på skolavslutningen i 6:an. De är idag förstora. Träningen må ha ökat men jag minskade inte. I tonåren, vill säga då jag tränade som mest, vägde jag ca 95 kg. Varför? För jag älskade mat, godis, ja, you name it!
Träningen slet på min kropp. Ett normalt fall i skidbacken lede till 2 knäoperationer, totalt 6 månader på kryckor och över 1 års rehab. Här gick min vikt upp till 100 – 105 kg och där har jag stannat, i över 8 år.
Jag har aldrig varit stolt över min kropp. I högstadiet ville jag inte ens ha t-shirt. Det tog år och dagar innan jag sov naken med min pojkvän. Ja, ni vet säkert storyn! Jag var inte den som stod upp för vad mina föräldrar gav mig!
Nu till min livsvändning! I slutet av januari kom jag hem från en resa. Under den senaste tiden hade jag börjat må extra dåligt över min vikt. Jag kände hur allt började bli extra smått och hur jag avskydde speglar. Den dagen vikom hem visade vågen 111 kg. Jag satte på mig offerkoftan och gick och la mig. ”Jag kommer aldrig bli smalare än så här”
En av mina vänner hade börjat gå ner i vikt. Den där tjejen som jag alltid skulle vara tjock med, hade gått ner i vikt! FAN OCKSÅ! Via hennes blogg hamnade jag på Robine’s blogg. Jag läste och läste. Samtidigt som jag grät i min offerkofta. Jag kommer aldrig lyckas med det där.
Dagen efter slog jag näven i bordet och sa upp mig från min övervikt! Då visade vågen 108,6 kg, 116 cm i midja, ett BMI på 37,6 och storlek 50 i byxor. Det fick vara nog! Jag satte upp mål och med små medel tog jag mig fram!
| Mål |
Uppnådda
|
| -10kg |
120512
|
| Under 90kg |
120728
|
| -30 kg |
|
| midjemått 99cm |
120616
|
| midjemått 80cm |
|
| BMI 35 |
120421
|
| BMI 30 |
|
| BMI 25 |
|
| 68 kg |
|
Jag beslutade mig för att väga allt jag åt, eftersom portionerna skulle bli mindre. En portion fick inte vara större än 400 gram. Det måttet sänktes snabbt till 350 gram. Inget onödigt skulle köpas hem. Ingen läsk, godis, ja, ni vet. Dock har jag ätardag varje lördag. Förutom visa perioder då det är avhållsamhet som gäller.
Jag skaffade mig ett par joggingskor och ett gymkort. Träningen har aldrig varit ett problem då jag alltid har älskat att tränat. Det blir som ett beroende! Men maten! OJOJOJ. De första 10 kg var jobbiga. Det hände inget på kläderna även fast jag kämpade emot mitt extrema sockersug. Det kan ju även bero på att jag sprang runt i kläder som var 2 storlekar försmå. Efter att 10 kg hade försvunnit började människor märka och jag började märka att mina byxor faktiskt började släppa i midjan.
Jag trodde väl inte riktigt att det skulle fungera men nu står jag här, 20 kg mindre.
Jag är lagom förvånad över att det inte var jobbigare än vad det var. Det bästa är att jag idag kan stolt säga att jag ÄLSKAR min kropp! Det är det bästa jag har! Den här känslan vill jag att alla ska få uppleva!!
Jag hoppas du som läser förstår att du också kan, om du vill!
Mitt bästa tips är att inte hoppa på någon himla diet. För du måste sakta men säkert ändra dina vanor. Om du går på en diet, vad gör du när du har uppnått din målvikt? Går tillbaka till dina tidigare vanor. De som gjorde att du gick upp från första början? Nej, ändra dina vanor med babysteg och tro på dig själv!
Var är jag om 1 år? Om jag själv skulle få önska, kommer jag ha gått ner de resterande 20 kg till 86 kg. Jag kommer ha genomfört tjejklassikern och sprungit Stockholms Marathon. Finns dock några fysiska problem med detta. Mitt knä kanske inte orkar helt ut. Jag KAN inte åka skidor och Marathonet går den 1 juni medan tjejvättern går precis en vecka senare, den 8 juni. Fast man ska aldrig säga aldrig! Hade någon sagt åt mig på nyårsafton att jag till höstterminen hade gått ner 20 kg så hade jag garvat och dragit till med att jag behöver väl inte gå ner i vikt. Men inte nu längre!
Jag hoppas verkligen du förstår att även du kan älska din kropp! Garva inte, dra inte på dig offerkoftan, tro inte att en mirakeldiet kan göra det. Utan sträck på dig, känn hur även du kan och börja tro på dig själv!
I dag älskar jag det mina föräldrar gav mig! Hoppas du också gör det!
ERICAS BLOGG HITTAR NI HÄR